Tack Lena!

Tack Lena, för att du idag påminde mig om mina små betraktelser här! Jag saknar också mina inlägg. Kanske dags att bara ta tag i det igen? 

Doften av solvarm tall

Idag när jag lufsade mig runt den nya kyrkan här i byn, då kom jag plötsligt att tänka på min morfar. Inte för det att han är död, det har han varit i många år nu, och sannerligen inte för det att han skulle ha varit en kyrkans man! 

På kyrkogården doftade det starkt av solvarm tall, och då slog det mig att det var just precis så som det ofta doftade hos honom. 

Min mormors doft, de levde inte tillsammans, den är för övrigt Emser.

Vem är det som går och går, och...?

Jag, som verkligen avskyr det att promenera, lufsar mig fortsatt fram! Hidinge runt.

Den smarta klockan, som är knuten till min smarta telefon, den kommer imorgon att ge mig nya utmaningar, på eget bevåg. Det vet jag nu av erfarenhet.

Pratpromenad

Tillsammans, med en av de finaste av vänner, har jag i dag gått en lång pratpromenad! Efter det åt vi en solkysst soppa, i vacker miljö, pratandes än mer, om viktigt och på riktigt.

Dagens outfit... ;)

Ibland kan jag som bara inte låta bli!

I några av av mina elevgrupper arbetar vi nu under temat Selfies och självporträtt, och det på flera olika vis. Mina fredagar, på jobbet, är minst sagt intensiva, och då jag under dagen idag, istället för en snabblunch, valde kisspaus, passade jag som hastigast på att ta en snabb bild på mig själv där i spegeln på personaltoaletten.
Minerna hos ungdomarna, särskilt pojkarna, då jag under sena eftermiddagen presenterade nästkommande uppgift så som Dagens outfit! Minerna hos ungdomarna, särskilt pojkarna, då jag sedan talade om att så alls inte är fallet, det att jag bara skojat.

Betraktelser vid ett Pokestop i lekparken

Agnes är alltid som en nyponros, alldeles rosa, mycket välstruken, med den ständigt välkammade tofsen prydligt på plats. Hon är fyra år, undrar vad min baby heter, alternativt min pappa, säger sig kunna cykla, fast det att hon inte kan, och hävdar mycket bestämt att Pokémon Go bara är för pojkar.

Kevin är också fyra år, så där härligt färgglad, omatchad, lite blöt, smutsig, jordig och sandig, ständigt spårig efter ivrig lek där i parken. Han kan cykla, och hävdar bestämt att man får göra precis så som man själv vill och önskar, så länge som man bara inte gör någon annan ledsen. 

Jag må vara yrkesskadad, men... Agnes kommer att lida av svåra stressymptom, och ångest, redan i högstadiet! Kevin kommer att må bara fint.

En torsdagsmiddag i denna april

En är sämre, igen, trots det att han testat dryga tiotalet medicineringar under det senaste året, går nu även på en hästkur med antibiotika, och är trött, riktigt trött. 

En annan, i pollenchock, har utvecklingssamtalstider på sitt jobb, hämtar upp pizzor från golfresturangen, då tiden hennes som alls inte vill räcka till.

Den tredje, som bara är elva år, han har dukat så fint, så fint, med vikta servetter, bjuder till bords, drar ut stolar, bugar sig artigt, konverserar, och tänder levande ljus! Med en kökshandduk över sin vänstra arm serverar han sedan sina föräldrar, precis allt vad de önskar, som om vore han servitör på en bättre restaurang.