Uppe med tuppen

Nej, nu blir jag arg! När jag vill sova, då får jag inte sova. När jag får sova, då kan jag inte sova. När i hundan ska jag sova?

Min kväll

Det här skulle bli MIN kväll. Hade bestämt mig för att barnen skulle somna tidigt, laddat med en stor påse ostbågar, cola och Toblerone, två gamla filmfavoriter och en hyfsad tevetablå... Mina barn somnade alldeles nyss, och klockan är snart midnatt. *suckar* Den ene fick ett totalt tokspel för att han inte fick skjuta fram en stol och stå på den framme vid den övre trappgrinden, och den andre hade riktigt ont och vägrade samtidigt att både äta och dricka (Han tror att mamman spetsar födan! Som att lite smärtstillande skulle göra någon skada i det här läget...). Nu känns det egentligen som att det kvittar, med min kväll, men jag tror ändå att jag ska ta mig ett glas vin och somna i soffan framför den ena filmen. Bara för att liksom!

Duktig kille

Gustav har varit strong den här tiden, redig på ett sätt som jag aldrig tidigare har upplevt honom vara i sjukhusmiljö, och är fortfarande det trots svåra smärtor och mycket obehag. Han har börjat lita på att personalen gör så som vi har bestämt och sagt, att de lyssnar på honom som individ, och att de faktiskt också bara vill hans allra bästa. (Det sedvanliga undantaget, den kvinnliga sjuksköterskan i medelåldern, hon som alltid kan och vet allra bäst, hon som inte direkt kan kallas för Syster Solsken, henne bryr han sig inte längre om.)

Till tidigare inlägg: Jag är inte så särskilt orolig, även om det så klart finns där malandes i bakhuvudet tills dess att vi fått veta alldeles säkert. Alla andra prover, sänka, blodvärde, vita blodkroppar... ser nämligen (för) bra ut!

Lugnad (?)

Cysta borttagen, bråck åtgärdat, överflödig vävnad borttaget, eventuell missbildning upptäckt, samt hemskickade med de lugnande orden att "Det brukar synas med blotta ögat om det är något elakartat?". (Det sista kanske i Uppsala då, eller vad säger ni som varit med tidigare? *skrattar rått*)

Orolig

Hur kommer det sig att något som varit så svårt att få bekräftat, något som verkligen inte har prioriterats, något som har förbisetts och nonchalerats, något som har haft över ett års remisstid och ständigt den sista platsen i kön, plötsligt är så stort och så speciellt att det kräver inläggning på sjukhus redan dagen före ingreppet, och att ett helt batteri av specialister kallas in från Uppsala?

Jag hoppas på att det är ett lämpligt fall för någon studie! Alternativen känns nämligen inte så särskilt bra...

Besatt

Viktor är just nu som besatt av att laga mat och av att diska. Det finns ingenting som går upp mot att sleva omkring i en kastrull, flytta vitlökar från ett durkslag till en stekpanna, eller att vispa runt runt i vasken. Han skjuter på köksstolarna för att få den absolut bästa platsen, flyttar sig enbart för att sätta på och stänga av radion, och grinar hysteriskt då mattan råkar ligga i vägen för hans framfart eller då mamman tycker att det är hög tid att ägna sig åt något annat.

Hösten

Jag vill njuta av hösten, ta långa promenader och ägna trädgården lite extra omtanke, fika ute i rusket och binda mig några höstkransar. Jag vill krypa upp i soffhörnet med en bra bok, tända några värmeljus och kanske en liten brasa. Jag vill njuta av långa middagar, laga mustiga grytor, göra långkok och baka mitt bröd. Jag vill...

Istället så ligger jag efter med mina studier, både hus och trädgård, och hinner inte annat än att hålla näsan i kant med vattenytan. Får mig en och annan kallsup emellanåt, sjunker ner och tar mig sakta uppåt, och på onsdag så blir jag och Gustav inlagda på sjukhuset inför hans operation. Hösten?