Det att galga

Innan det att febern lägrade min kropp, inhandlade jag, till ett mycket bra pris, ett helt gäng med finfina galgar. Så snart som jag känner mig piggare, ska jag galga om, bringa plats och ordning i mitt stora klädskåp. Enbart de plagg som används flitigt kommer att få vara kvar, resten ska säljas, alternativt skänkas vidare.

Sjuka tankar

Jag har slumrat, oroligt, under ett fluffigt täcke, mest hela dagen. Nu dricker jag te, äter rostat bröd med löskokta ägg, och funderar på vad jag ska formulera för instruktioner till min eventuella vikarie under morgondagen.

Mest funderar jag nog ändå på, hur jag snabbt och lite enkelt skulle kunna piffa till sovrummet vårt.

Om så inte hösten är redo

Mina fötter är i alla fall redo för hösten!

Dimmigt

Tidigt imorse tog dimman sitt grepp över både mig och över nejden. Ett fluffigt täcke, det är inte alls dumt när man har feber!

Äntligen lite stickat!

Jag har inte stickat en maska, på evigheter, då jag tänkt att jag först ska färdigställa de sista två koftorna i stickpåsarna mina, men... De där koftorna saknar bara knapphålsband, som ska sys på för hand, så... (Jag borde ha läst hela mönstret, mönstren, INNAN!)

Nu har jag dock påbörjat en sjal, för att matcha  upp en tunika, till hösten, som redan finns i min garderob. Det är nödvändigt.

Det håller mig från galenskapen!

Det går sådär, med kurerandet

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, eller snarare inte tänkte, då när jag ändå skulle upp från liggande läge och laga till en lunch. Hur som helst satte jag samtidigt en deg, slängde ihop en mjuk pepparkaka, och så var det ju några räkningar som, getingar på övervåningen, och ett legobygge... Det var den eftermiddagen det, som gav sig ordentligt tillkänna, i samma stund som ibuprofenet gick ur kropp och knopp!

När man är riktigt förkyld

På höstens första dag, som för övrigt verkar vara krispigt vacker, jobbar jag på det att försöka kurera mig.

Det går sådär. 

Bredvid mig i sängen byggs det aktivt med LEGO, och det pratas oavbrutet, prat som kräver tankeskärpa och svar, av mig. Från ett annat rum påminner någon intensivt om att det snart är dags för lunch, för mig att laga. 

Samtidigt när jag nu ligger här i sovrummet, under en filt, och ser mig omkring, blir det mycket påtagligt att det ännu inte är färdigt, som rum betraktat, på annat vis än möjligen inne i mitt eget huvud, och det är det ju ingen annan som ser. För mig att förverkliga, om än inte renoveringen, den kan vänta, åtminstone de små detaljerna som faktiskt gör det.