Skinka på!

Vår Gustav har ju inget tal att tala om, och kommunicerar med hjälp av stödtecken, kroppsspråk och gester. Idag när vi åt smörgåsar sa han dock klart och tydligt "skinka på". Hans lycka är total, då det av honom med munnen sagda är begripligt för samtliga här närvarande, och han upprepar det därför om och om, och om igen... "Skinka på!", "Skinka på!", "Skinka på!".

Min lycka är också total, snudd på obeskrivlig, men samtidigt känner jag mig också lite ledsen. Jag tänker sällan på allt det där som han inte klarar av, utan gläds istället åt det där som han faktiskt kan. Ikväll är jag alldeles varm i hjärtat, och ler åt alla de hundratals "Skinka på!" som ljuder ner från övervåningen. Ikväll sörjer jag allt det där som han fortfarande har osagt!