Jag stegar visst också

Inte nog med att ha det nog som det är, vi har ju samtidigt också en stegtävling på jobbet mitt. Jag som avskyr att promenera!

Det kändes inledningsvis som en riktig börda, ett ytterligare måste och ett tvång, tills dess att jag insåg att 10000 steg per dygn, det är färre steg än det som jag vanligtvis brukar knata på enbart i vardagslunken min.

Mormors mandariner

Han var helt på det klara med vad det var som han ville ha, nämligen "sådana där vita mandariner som vår mormor brukar ha". Efter fruktlöst letande bland nyttigheterna, kom så pappan till slut på vad det var som han faktiskt menade!

(Bilden har jag lånat här!)

Liiiiite mycket nu!

Jag må ha ett nytt jobb på en sprillans ny skola, och det tar mycket av min tid, men en ny iPod till Gustav och en ny iPhone till P, det är helt enkelt förödande för min så kallade fritid!

"Jag kan själv!" Det är det bara Viktor som hävdar...

Vi bjöd aldrig upp till dans!

Dansbandskampen fångade ingen av oss den här säsongen! Gustav har ännu inte kommit över Black Ingvars utröstning från ifjol, och vi andra hamnade framför Kunskapskanalen där det visades en mycket intressant repris om den röda konsten i Kina.

Dansbandskampen

Tillsammans med den där extra kromosomen som Gustav har, följer det något som har med dansband att göra... Inte alltid så lätt att hantera som förälder, ej heller att stå ut med, men det är faktiskt bara att gilla läget!

Förra året följde han Dansbandskampen med stor glädje tills dess att Black Ingvars röstades ut. Där och då lämnade han tevesoffan för den säsongen. Det var som färdigtittat! Av någon märklig anledning (Kanske var det vanans makt?) satt övriga i familjen kvar. Vecka efter vecka följde vi sedan dramat, utan Gustav, trots att vi aldrig skulle kunna med att erkänna det för våra släktingar, vänner eller arbetskamrater. (Det gick till och med så långt att en mig mycket närstående person ringde och röstade!) Ikväll ska vi tydligen på´t igen.

Efter en arbetsvecka i tonårsträsket

Jag har just tillbringat en vecka på internat, tillsammans med några av mina kollegor och 133 stycken tonåringar. Jag har arbetat dygnet runt,vare sig haft någon rast eller ro, men kan så här i efterhand konstatera:

1. Mina nya arbetskamrater är verkligen finfina människor, med humor och värme som ledord.

2. Det är jävligt skönt att inte vara tonåring!

När det börjar glömmas saker

Jag har ett minne som få och glömmer sällan bort något. Förra veckan så föll en av Gustavs tandläkartider ifrån, trots en påminnelse via sms dagen innan, och räkningarna våra betalades inte i tid.

Jag har brunnit ut en gång, rusat in med full fart och kraft i den berömda väggen, och vill för allt i världen aldrig någonsin hamna där igen. (Innan det trodde jag att det var diagnoser för arbetsskygga och veklingar, utbrändhet och utmattningsdepression, efteråt vet jag bra så mycket bättre.)

Hur tar man hand om sig själv på bästa vis? När man ärligt talat vare sig hinner med eller har tid för det. Jag vet ju innerst inne så väl, både att och hur man borde!

Det måste jag sannerligen inte!

Viktor mitt i fredagsmyset:
- Mamma, du måste raka snippan!

Det måste komma från dagis, för här rakas sannerligen inga snippor, talas inte heller om det, och på badhuset byter han om tillsammans med pappan sin på herrarnas. (Han borde således inte veta om att det ens förekommer!)

Sist som jag köpte baddräkt tog jag en med ben... Det finns en anledning till att vi som vuxna har hår på våra könsorgan!