Ett Foto I Timmen

Vid midnatt har jag ännu inte stickat en maska. Boken min lockar, och jag drar mig mot sängen.

Klockan 23 brygger jag mer thé och svarar på frågor av typen "Vilket djur har en snabel?" eller "Vad händer om man inte lyssnar på bajsreflexen?". Själv ställer jag frågan "Hur många timmar sover andras fyraåringar per dygn?"
Klockan 22 pratar vi om våra favoritfärger. Jag gillar grönt och svart allra bäst. Han gillar ljusblått. Vi kommer överens om att gosekuddarna måste tvättas imorgon, då de luktar sur gammal disktrasa.
Klockan 21 byter jag soffhörn, då Gustav kräver att nattas. Bär stickningen troget med mig, fast att den inte har fått sig några nya maskor, och heller inte lär få.

Klockan 20 bänkar jag mig i soffhörnet, och hoppas på att få se "mina designers" utan allt för många tillfälliga avbrott.

Klockan 19 beundrar jag dahliorna som P ersatt de rangliga penséerna med. Kanske kommer vi ihåg att rädda dem från frosten, och övervintrar dessa?
Klockan 18 äter vi oss mer än mätta på den godaste hemmapizzan.

Klockan 17 börjar jag oroa mig för den där potatisen. Ska den någonsin få komma i jorden?

Klockan 16 kokar jag en dressing, och häller den över en vitkålssallad.
Klockan 15 försöker både jag och skatorna att tala allvar med den ilskna katten som stryker runt i vår trädgård. Han får mer än gärna vara här och ta så många sorkar som han bara vill, men han ska vara vänligt och lämna både oss och våra ungar ifred! Klockan 14 dricker jag en kopp grönt thé på bron, hämtar nya krafter att orka säga nej. Nej till fler glassar, nej till ytterligare datatid, nej till att leka flygplanspassagerare mer idag, nej till att åka till Marieberg, nej, nej, nej...

Klockan 13 plockar jag undan lunchen, sätter på P1 och börjar att tänka på middagsmaten.

Klockan 12 räddar vi röda jordgubbar undan fåglarna.

Klockan 11 visar Viktor ännu en gång allt det LEGO som han önskar sig, och allt det LEGO som han tänker sig att köpa.

Klockan 10 tvättar jag undan sådant som kräver andra grader än de vanliga sjukilosmaskinerna.

Klockan 9 ligger jag kvar i sängen, ser ut genom fönstret, funderar på om väderleksrapporten i tidningen verkligen stämmer överens med verkligheten. På radion hör jag ytterligare en version.

Klockan 8 tar jag med mig frukosten och tidningen tillbaka till sängen.

Nu är det många år sedan det att jag faktiskt var med i en EFIT, trots att jag ofta använder mig av idén tillsammans med mina elever. (De skulle dock inte gilla dagens variant, och säga till mig att: Kattis, det är ju bilderna i sig som ska vara betydelsebärande!)Fler deltagare hittar man här!