Söndag i Stockholm

Idag tänker jag mig först det här,  och sedan detta. Killarna skickar jag hit och dit!

Ett Foto I Timmen

Upptäckte tidigt imorse att det var EFIT, och tänkte att jag skulle delta och få se vad många andra hittar på just denna lördag i oktober. Deltagarna hittar man här!

Vid 6.30 packar jag väskan. 

Vid 7.30 väntar vi på tåget. 

Vid 8.30 har vi passerat Katrineholm. 

 Vid 9.30 checkar vi in.

Vid 10.30 inhandlar jag två par finfina jeans. 

Vid 11.30 njuter vi av hösten på Hötorget. 

Vid 12.30 klämmer jag på några A5 pärmar. 

Vid 13.30 äter jag raggmunk med fläsk. 

 Vid 14.30 hänger vi i den här butiken.

Vid 15.30 tar vi oss ett mellanmål.

 Vid 16.30 känns det som att vi ska besöka Karlsson på Taket. 

 Vid 17.30 vilar vi fötterna.

Vid 18.30 väntar vi på maten.

Vid 19.30 tänker vi att det där vinet, det ska vi lägga på  minnet.

Vid 20.30 lockar sängarna, och det nya legot som finns på rummet.

Vid 21.30 är det säsongspremiär för en teveserie som jag faktiskt följt.

Vid 22.30 leks det fortfarande flitigt. 

Vid 23.30 är det bara jag som är vaken.

Att vara mamma i hallen på förskolan

I fredags påpekades det för mig att Viktor saknat sina överdragsbyxor i dagar. För ett tag sedan påmindes jag om vikten av extrakläder i lådan. Idag hostades det om eventuella raggsockor till gummistövlarna, om en halsduk, vantar och mössa av tjockare slag.

Det som är intressant i det hela är att det bara sägs till mig, sådana saker, den som i god tid har inhandlat allt detta i bra material och i de rätta storlekarna, och är den som hämtar 2-3 dagar av arbetsveckans 5. Det sägs inte, aldrig någonsin,  till den som annars hämtar. Den som också lämnar på förskolan 99 dagar av 100!

Definitivt på bättringsvägen

Redan innan besöket på vårdcentralen vet jag att jag är på bättringsvägen, oavsett det varma gradantalet som febertermometern envist visar på. För första gången på evigheter känner jag mig nämligen kreativ! Kanske att jag ändå behöver något starkare mot bacilluskerna?

Hjälpstickan är mina personliga svenska hjältar

Den som nu en gång för länge sedan var min allra bäste vän, min dåvarande kärlek, han drabbades plötsligt av psykisk sjukdom. Han plågades svårt av vanföreställningar, blev vräkt från sin lägenhet och bodde periodvis på gatan.

Många var de som vände bort blicken då de mötte honom barfota i snön, få var de som gav just honom något av sig själva.

Min svenska hjälte är därför Hjälpstickan, och dess grundare Ulrika Loeb. Tillsammans med andra gör hon skillnad!

Receptfritt

Egna bondkakor och thé ur mugg med det finaste örat, det kanske inte botar och läker, men det är sådant som piggar upp.

Febermatt

Efter febernedsättande och lite vila kanske jag orkar några maskor ikväll? Garnet, mjukaste Malabrigo, det skulle annars kunna hängas om halsen precis så som det är.

I det blå (?) skåpet

Inte mycket för mattor, men...

Under ett par år har mattor mest varit i vägen i det här huset, för sådant som trehjulingsturer, snubbliga ben och städning. På sensommaren gjorde dock trasmattorna sitt intåg, och nu kan jag inte sluta att tänka på Kasthalls Karin... Hon skulle göra sig mer än utmärkt hemma hos oss!

Bilden lånade jag här!

Listar Kropp och Knopp

Jag har blivit utmanad, känt mig manad, och bjuder på följande:

Längd: 183 cm

Vikt: 65-70 kg

Hårfärg: kastanj

Ögonfärg: grön

Fräknar: är få och små om sommaren

Bästa kroppsdel: måste vara min hjärna

Sämsta kroppsdel: där som det för tillfället gör ont

Ärr: en hel massa i varierande storlek

Tatueringar: har jag inga, men om jag skulle ha någon så vore det denna

Piercingar: gamla synder i öronen som dock aldrig pryds

Sjukdom: just nu något influensaliknande med trilskande feber, och för alltid en ledgångsreumatism som jag har mycket svårt att förlika mig med och acceptera

Brutna ben: förhoppningsvis är alla nu läkta, även dessa icke känn- och gipsbara småben i händer och fötter

Fobi: gnagare, huvudlöss, och att någon i hushållet (Gud förbjude!) skulle drabbas av mask i magen

Tvångstanke: att en katastrof ska inträffa så snart som jag har det/mår bra

Rädsla: att något ska drabba mina barn eller P

Kroppsligt partytrick: jag kan göra precis så som Carl-Einar Häckner med en kondom, likaså öppna strupen och dra i mig en stor mängd vätska på en mycket kort tid

Bästa känsla: att komma hem

Bästa fysiska känsla: att få vakna utsövd alldeles av mig själv (Vilket tyvärr aldrig någonsin inträffar!)

Sak och person

Det spelar ingen roll hur många elever som jag kan lyfta genom undervisning och formativ bedömning, om jag så fått precis alla att förstå dessa mål och kunskapskrav som jag faktiskt betygsätter. Emellanåt släcker jag stjärneögon i min yrkesroll, och det gör mig faktiskt riktigt jävla skitont!

Augustine väntar aldrig

Den här söndagen är Augustine, precis som i den gamla schlagerdängan, såväl ung, kung, grann som populär. Återstår att se efter tvätt, om förälskelsen min håller i sig.

Det blå skåpet

Det blå skåpet, eller snarare det turkosa skåpet, det är nu levererat och visade sig att vara i det närmaste svart. Det rymmer för tillfället Viktors pinn- och stensamling, vilket kan vara väldigt bra om det skulle råka komma tjuvar, men det var alls inte det som det egentligen var menat för.

Dagliga bryderier

Jag är en sådan person som tar saker på för stort allvar. Jag vill att alla ska må bra, är noga med rätt och riktigt, känner kollektiv skuld, och tycker för det mesta att just jag skulle kunna göra lite till för alls vår räkning. Jag brottas med det!

Den dagliga verksamhetens förnyelse

Viktor är väldigt bekymrad över vad Gustav ska kunna klara av att arbeta med då han blir vuxen. Jag har berättat om den dagliga verksamheten som bedrivs i kommunen, och alla de olika typer av sysselsättningar som där kan tänkas vara aktuella för hans storebror, försökt att förklara, men han köper det inte.

Förra veckan funderade han på om kanske soldat var det optimala yrket för Gustav, då han ju faktiskt är riktigt bra på att både marschera och ta direkta order. Den här veckan har han löst det. Gustav ska bli Ninja! Inte alls att förakta då de tydligen har den bästa och visaste ledaren av alla.

Uppdraget slutfört

Under lördagens längsta ärendelista, som innehållit allt från att laga glasögon till det att inhandla årets legoadventskalender, med mellanspel som frisörbesök och dubbla apoteksbesök, gjorde Viktor mig uppmärksam på att det var en liten flicka som stod och var ledsen bakom en pelare i en butik. Hon hade tappat bort sin pappa, och grät så att det skvalade. Då vi efter mångt och mycket hjälpt henne att hitta åt den försvunne, utbrast han "Uppdraget slutfört!" och gnuggade sina händer.

Nu gnuggar jag mina händer, lägger fötterna i högläge, tar ett glas vin och tänker "Uppdraget slutfört!".

Mycket drama och några konstateranden

Efter ytterligare en vecka i tonårsträsket (Den här gången på internat med ständig jour.), då kan man konstatera att man är mätt på drama. Mer än mätt på drama!

Man kan samtidigt konstatera att det finns så mycket gott och fint i dessa underbara varelser, att framtiden ter sig ljus, och att man har det roligaste arbetet som man överhuvudtaget kan tänka sig.

Höststickning

Hösten är inte vän med mina stickpåsar! Några varv i skenet av en engelsk deckare blev det igår på Augustine shawlette, men i övrigt råder det nu total stiltje på stickfronten.

Min Deco förtjänar sannerligen lite uppmärksamhet, och ett bättre öde, då jag tror att den kommer att bli en tillgång i min garderob.



Tenntrådsarmband

Jag var på kurs en kväll för jobbets räkning, och lärde mig att göra tenntrådsarmband. Samernas stärkta roll i den nya läroplanen ledde mig dit, och det var såväl snabbt, enkelt som mycket inspirerande. Nu gör jag mig stora planer!

Slutet av september

I slutet av september så grinade jag läppen av mig på jobbet en dag, firade sjuttonåringen min i dagarna tre, försökte hitta rätt i det som ska hålla mina bråkiga leder i någorlunda gott skick, var på fest hos någon som bär sina 40 med den äran, gick på kurs, och sov fler timmar per dygn än vad jag vanligtvis brukar göra på två.