Den store är trött på lov och ledighet, vägrar allt. Den lille är mycket dramatisk, sexårstrotsar. Eremiter är de båda, vill helst vara hemma, bara vi. Jag går ut i trädgården, andas djupt, räknar till tio, samlar kraft, stoppar några mogna bär i munnen och tittar ut över allt det vackra. Det regnar.
Alltid denna mammakänsla.
SvaraRaderaNär en av döttrarna inte hör av sig, trots att jag sms:at flera gånger, blir jag orolig. Har jag gjort henne nånting? Så jag ringer hennes pappa och vi pratar en stund och till slut frågar jag om hon har hört av sig till honom? Tänk, om hon ringer dit tio gånger i veckan och inte till sin mamma!?
Det har hon inte.
"Men det är bara för att hon har så mycket omkring sig nu med hästen som är sjuk ...", säger han som är pappa på tryggt vis.
Dagen därpå ringer dottern och jag frågar om hon pratat med sin pappa? Nej, det har hon inte.
"Men jag sa till M (maken) att nu måste jag ringa mamma, för annars tror hon att jag är arg på henne ..", sa dottern leende genom luren.
Och jag tänkte att detta med att vara mamma .., det pågår alltid, även när barnen blir vuxna.
Dottern i det här fallet är trettiosex år och själv blir jag femtionio om ett halvår ,-)
Elisabet:
SvaraRaderaJag som finner lugn i tron att det ska lätta...