Det att vara annorlunda

När vi bodde i stan, då möttes vi inte så ofta av stirrande blickar och gapande munnar, så vi har som aldrig riktigt vant oss vid det. Idag blev vi åter varse, att på landet händer det.

Idag var Gustav med och hämtade Viktor på hans fritids, och då stannade som hela verksamheten av. Det blev alldeles tyst, barnen släppte det som dom hade för händerna, kom allt närmre, som i en ring omkring oss, stirrade med väldigt stora ögon och gapade riktigt stort. Gustav blev nervös, och Viktor blev besvärad. Själv klämde jag ur mig, att dom har nog bara aldrig tidigare träffat någon som har Downs syndrom.