Viktor:
-Mamma, hur ska det gå för mig? Jag kommer aldrig att våga ringa till en kompis.
Jag:
-Man måste vara lite modig, och bara försöka. Träna sig på det.
Viktor, sakta suckandes:
-Jag som inte ens vågar tala i telefon med min egen mormor...
Sedan kom pappan hem, han som på morgonen försökt att peppa honom till att i alla fall säga hej till de andra barnen på gården till förskoleklassen.
När betygen är låsta, alla omdömen skrivna, då ska jag läsa den där doktorsavhandlingen om blyga barn. Gilla läget, och sedan försöka att göra det bästa av saken, det är banne mig mitt livsmotto!
Det livsmottot tycker jag du förmedlar så fint i din blogg.....:)!
SvaraRaderaHär sitter en som är 42 och fortfarande privat helst inte ringer till någon annan än de tre allra närmaste.
SvaraRaderaProfessionellt ringer hon däremot till och från statliga myndigheter och ministerier på flera olika språk utan att blinka nämnvärt.
Tänker på en plutt som var med sin mamma för att köpa en laddning kläder.
SvaraRadera"Gå nu in där och prova" sa mamman och anvisade ett bås och lastade in kläderna.
Efter en liten stund tittar det ut en plutt som stillsamt undrar: hur gör man?
Kan det vara så att Viktor behöver "leka prata telefon" med sin mamma (eller nån annan)för att åtminstone bli säker i själva handhavandet: vad man säger, hur man börjar, hur man slutar, hur man byter ämne, osv.
Vet man att man kan så har man åtminstone den tryggheten att stå på.
Anonym:
SvaraRaderaTack!
annannan:
Själv lider jag av att ringa till personer som jag inte känner, myndigheter och statliga verk.
Cecilia N:
Vi har verkligen tränat på det, lekt och spelat rollspel, men det vill sig som ändå inte då det är skarpt läge.
Hm. Jag anade det för jag tror du är en sån mamma.
SvaraRadera