Klockan och utemöblerna ska ställas fram, och jag har inte tid att förlora en timme.
De sista åren har jag jobbat något så ofantligt mycket, ständigt på för mig nya jobb, med allt vad det innebär, dragit på infektioner och inflammationer som inte velat ge med sig, inte mäktat med mer än familjen, allt det där runt omkring Gustavs funktionshinder, och försakat det mesta av det där som är jag, mitt eget.
Nu tänker jag att jag ska ge mig själv den här sommaren, till att komma på vad det är som jag vill göra yrkesmässigt, förhoppningsvis också landa i det, skapa mig arbetsro. Jag ska vara snällare mot min kropp, ta mig tid att vila, faktiskt sköta den där sjukgymnastiken, och äta mer av sådant som är riktigt bra.
När klockan och utemöblerna ska ställas tillbaka, till vintertid, och jag får den där timmen åter, då ska jag sätta upp nya mål, för själen min.
Det där tycker jag låter alldeles oerhört vettigt.
SvaraRaderaVi pratar ofta om det på jobbet.
En av arbetskamraterna har ett barn på 1 år drygt och hon, mamman, arbetar heltid och varje kväll nästan och varannan helg.
"Men hinner du alls leva ...?" har jag frågat henne ibland.
Nu ..., har hon sagt ifrån.
Det blir inget liv alls, det där.
Själv tjänar jag mindre än vad jag någonsin har gjort och det skulle förstås inte gå om vi inte vore två och om inte pv vore så outsägligt snäll ..., men jag mår så oändligt mycket bättre.
Hade jag varit ensamseglare, hade jag förstås fått gå ner i tid och kanske blivit sjukskriven på halvtid?
Eller så hade jag fått byta yrke, men hur skulle det gå till?
Å, så knepigt det är det där.
Lycka till i alla fall!
Med livet.
Så rätt tänkt och svårt också tror jag. För det är svårt att välja "rätt". Men någonstans kanske man kommer till en slutpunkt/insikt som hjälper en vidare. Väldigt fin och passande bild.
SvaraRaderaVisst är det skönt när den sortens insikt verkligen grundar sig i en. Kanske är det för att din kropp sagt ifrån, det är ju ofta det som händer.
SvaraRaderaHoppas du får kraft att hejda dig där det behövs i den kommande vardagen och inte fortsätta att ryckas med, det som är så lätt hänt.
Och vilken helt underbar bild!