söndag 5 maj 2013

Solskenssöndag

Han kände sig stärkt, av det att laga oss lunch, och bestämde sig plötsligt för att idag, för första gången någonsin, våga ringa själv till en kompis. Han övade noga, med det att från övervåningen ringa till mig på min mobil, där jag satt nere i köket, och fixade det sedan galant, även i skarpt läge, det att först prata med någon annans mamma, som han inte tycker sig känna så särskilt väl. Sedan blev det bästa kompisen för hela slanten, LEGO, och bubblande skratt, superhjältelek utomhus och vattenpistoler som plockades fram.

Själv har jag rotat runt i pallkragarna mina, och också petat ner vitlöksklyftorna, om än att det är sent för sådana saker.

8 kommentarer:

  1. Så UNDERBART! Jag tänker på han som ringde sin kompis!

    SvaraRadera
  2. Ps. Har just högläst det inlägget för pv som sitter och rättar prov .., han loooooog så varmt ... Ds.

    SvaraRadera
  3. Elisabet;
    Det är något så vanvettigt fantastiskt och stort! :)

    SvaraRadera
  4. Det ÄR stort! I alla fall för små filurer som är lite rädda och blyga av sig (jag har ju en sådan i huset) :)

    SvaraRadera
  5. Jag tycker fortfarande som 50-åring inte om att ringa till obekanta personer (nåja, inte ens till bekanta), och jag går också igenom samtalet om och om igen, och aldrig svarar de dumma personerna i andra änden som jag har övat!

    SvaraRadera
  6. Stort grattis till premiärringaren och hans mamma!

    SvaraRadera
  7. OH vad modigt. Jag tror att jag hann bli flera år äldre innan jag vågade ringa till _kompisar_.

    SvaraRadera
  8. Snacka om mod!! Rena superhjälten ju!

    SvaraRadera