I bläck står det nu skrivet, om än inte svart

Han är så glad, så glad, och lycklig, efter att ha varit på Öppet Hus på sitt kommande boende, och kontraktsskrivningen, nu ikväll, med chefen (Notera: Stort, mycket stort!) på det särskilda boendet, vår mätning av lägenheten, prat om möblering.

Hur ska jag då kunna berätta om det dödsbud som jag precis har fått? Det att hans högt älskade farmor Ruth, hon som var hans gammelfarmor, hans pappas farmor, inte längre finns. De som hade ett alldeles särskilt band, till varandra, med vidöppna hjärtan.   

Jag gråter, mina stora tårar, över en fantastisk person och vår medmänniska, i smyg, tänker att det som man inte vet, det lider man ju faktiskt inte av, och att jag berättar, för honom, först, imorgon.