Nu när vi, i princip, är där, är jag något så vanvettigt trött och slut på, i min kropp och i min själ. Ända in i märgen, innerst inne i.
En av hans läkare, han sa, för länge sedan nu, att mödrar till förståndshandikappade barn, ofta, senare, sen, uppvisade samma symptom som soldater som överlevt strid, rena krigstrauman.
Kanske är det så? Kanske inte?
Nu väntar jag dock på det, om än inte tålmodigt, att åter bli till människa!
Efter sju, åtta år med en dement mamma, då jag i princip alltid var orolig och inte visste hur tillvaron skulle bli och vad som skulle hända, kändes det nästan på det viset. Och om man då tänker sig att det handlar om TJUGO år .., då förstår man hur det ska ha varit. Och att luften tar slut.
SvaraRaderaDet tar säkerligen tid för dig att komma ifatt. Varma tankar härifrån.
Va rädd om dig och ta hand om dig. Du har gjort ett fantstiskt jobb, kram
SvaraRaderaJag är såå ödmjuk och imponerad över den resa du och din äldste son har gjort. Att han faktiskt nu har ett eget och fint boende är ju alldeles otroligt. Att han inte riktigt kapat banden, och kanske aldrig gör, ingår kanske i bilden. Din doktors bild av posttraumatiskt stresstillstånd tycker jag stämmer mer än väl men det går ju med hjälp att få ordning på. Hoppas ni alla får en lugn och skön jul!
SvaraRaderaVarm tanke. Har du läst "Freds bok"? En av mina väninnor som skrev den för ca 15 år sedan. Hon berättar om livet med deras förståndshandikappade son, som idag är 40 år.
SvaraRadera