Jag vinkar först hastigt, i farten, till pappan, som är sig lik, inne på den lilla centralortens Systembolag, och får sedan en stor varm kram av båda. Han har nu en termin till det att han är färdig civilingenjör, ett blygt leende och en trygg blick. Jag är tyvärr mycket dålig på att småprata med mina gamla skolbarn, då mitt huvud samtidigt fylls av små fragment i hiskelig fart, minnen av det, de, som en gång var, och kommer som alldeles av mig.
Pappan hävdar att även jag är mig lik, den lilla fröken som tog emot den unge mannen som förstagluttare. Själv nimmer jag, just henne, enbart mycket vagt.
Det är svårt att finna orden till detta inlägg, men du verkar vara en klok, samlad och lugn kvinna. Jag är helt säker på att detta är egenskaper som du har fört över till "alla dina barn".
SvaraRaderaAmen.
SvaraRaderaOch jag tänker att detta är ren poesi.
Men det är ju så att den relation vi har med våra elever liksom stannar i tiden när man skiljs åt. Att stora och vuxna människor inte längre är små kramiga nioåringar blir svårt att ta in när de i minnet fortfarande är nio. Hur pratar man med en vuxen nioåring liksom...?
SvaraRadera