När terrorn serveras en till morgonkaffet

Det går inte riktigt att ta in, det som nu också drabbat Bryssel! Nyhetsflödet sköljer över, gör ont och som förlamar.

Jag stängde till slut av, någon gång på förmiddagen, putsade fönster, lyssnade på poddar, bjöd på pyttipanna med stekta ägg och rödbetor till lunch, putsade några fönster till, såg på vad någon byggt i Minecraft, trillade köttbullar till påskbord, lagade blomkålssoppa och utlovade glass. Undvek.

Efter middagen, nu ikväll, har jag inte ägnat mig åt annat, än det att faktiskt uppdatera mig på eländet. Terror och hot. 

En marssöndag i bilder

Det är åter dags för mig, och många andra, att ta Ett Foto I Timmen!

Vid åttasnåret, då idkar jag soffhäng.

Vid niosnåret, då dricker jag mig en kopp kaffe, till.

Vid tiosnåret, då rehabtränar jag mitt onda knä, trots att det är tråkigt och tar emot.

Vid elvasnåret, då välkomnar jag våren.

Vid tolvsnåret, då hämtar jag upp stor son för vidare äventyr.

Vid ettsnåret, då fikar han på korv och bröd, med kniv och gaffel.

Vid tvåsnåret, då har han kramat färdigt på sin mormor, på vårmarknaden där hon säljer sina finfina stickalster.

Vid tresnåret, då avhandlar vi det stora köpcentrat.

Vid fyrasnåret, då gör jag vår i krukorna på bron.

Vid femsnåret, då eldar killarna in våren.

Vid sexsnåret, då tänker jag att jag skulle kunna spara landstinget pengar kommande vecka, på provtagningar, då mitt sug på messmör, enbart nötkött och rött vin, tyder på ett blodvärde på bra mycket mindre än hundra och på tok för höga inflammatoriska värden, i kroppen min, så... (Blod på påse, sprutor av skilda slag, och medikamenter som jag absolut inte tycker om, eller mår så särskilt bra av, det kommer här att ordineras!)

Vid sjusnåret, då skickar jag den här boken vidare.

Vid åttasnåret, då blir jag oväntat uppringd på telefon, av en annan, som indirekt, och direkt, nu också är drabbad, av sakernas tillstånd, på det där särskilda boendet, som min förstfödde bor på, och...

Vid niosnåret, då talar vi än! Jag förfasar mig.

Vid tiosnåret, då dränker jag elände, och sakernas tillstånd, i vin!

Vid elvasnåret, då hänger jag på Instagram, en mycket bra plats att gömma, och glömma sig på...

En söndag

Man kan vakna arg och trött, trots många möjliga sovtimmar, på grund av mycket högljudda snarkningar, från sängen bredvid. Man kan äta en god frukost, med snudd på perfekta löskokta ägg, rostat bröd, färskpressad juice, gjord på apelsiner och jordgubbar, dricka sig en tretår i lugnaste ro.  Man kan rehabträna ett skitknä, och tycka att det är surt, mycket surt. Man kan beundra mästerverk i Minecraft, av sin sistfödde, och fundera på om han egentligen får på tok för mycket datatid. Man kan äta Anton Bergs mandelägg med lakrits. Man kan laga lunch. Man kan låta han den där som avbokade kommande veckas matkasse storhandla, och sedan förfasa sig över menyn (Lövbiff med pommes och bea, hamburgare, färdiga fiskpinnar med högst konstgjord reumoladsås, oxpytt och rödbetor...Vi kommer E-döden dö!). Man kan prata med sin förstfödde via FaceTime, i alla fall nio gånger, var tredje timme, ungefär, hålla fast vid det att man inte tänker att arrangera honom någon aktivitet, och tänka att helgens personal måste vara i alla fall hyfsat bra. Man kan äta Anton Bergs mandelägg med lakrits. Man kan lyssna på sparade poddar. Man kan tvätta och hänga en maskin, man kan fylla på ytterligare en ny. Man kan ladda ner Försvarsmaktens träningsapp och utmana sig i ytterligare ett pass. Man kan sticka sig några få varv på en strumpa, under tiden som man ser på skidskytte. Man kan planera det att steka sig rikligt med raggmunk, med fläsk. Man kan svara på riktigt många jobbmail. Man kan plocka fram påskpyntskartongen sin. Man kan strunta i det där med raggmunken. Man kan plocka luddet ur torktumlaren, hänga en tvätt och sätta igång en ny. Man kan koka oss Robertsons goda lunchkorv till middag, med potatis och pepparrotssås, servera den med senap och knäckebröd. Man kan tjata om läxläsning, nagelklippning och dusch. Man kan se till att det sedan också blir gjort! Man kan strunta i påskpyntandet. Man kan ge håret sitt en bättre färg, måla naglarna sina i en ny färg, dricka sig ett glas vin, också två. Man kan planera några lektioner, skriva minnesanteckningar och protokoll som släpat efter. Man kan  mumsa på en Brie. Man kan bedöma några elevarbeten. Man kan se på nyhetsprogram, förfasa sig över sakernas tillstånd här i världen. Man kan lägga sig på tok för sent, och... 

Vårlikt?

På tevenyheterna, och i sociala medier, talar man om att det är vårlikt i hela landet. Så icke på Kilsbergskanten!

Jag bakar pizza, vilket är något av en paradgren, äter mandelägg med lakrits, har ont i min kropp, eldar björkved i spisen, och längtar efter värmande solstrålar på nästippen min. Stor son surar, på det där särskilda boendet, då jag har sagt att i helgen blir det absolut ingenting av mig arrangerat, ringer ständigt och beklagar sig, och mammahjärtat gör ont, riktigt ont. Liten son är i huvudsak förpubertal, vilket inte heller det är bara och alldeles enkelt. 

En marsmåndag i bilder

Idag är det åter dags för mig, och många andra, att ta Ett Foto I Timmen!

Vid midnatt, då har jag precis läst ut min bok.

Vid sexsnåret, då skalar jag potatis, att kokas till matlådor.

Vid sjusnåret, då är det dags att ge sig av.

Vid åttasnåret, då är jag på väg till klasskonferens.

Vid niosnåret, då skyndar jag mig till dagens första lektion.

Vid tiosnåret, då ska vi ta itu med klassens städområde.

Vid elvasnåret, då gör jag torkställen redo för nya alster.

Vid tolvsnåret, då tittar jag ut genom fönstret, tänker att de borde ta bort den där klockan som står alldeles still.

Vid ettsnåret, då är någon inne i sportens värld.

Vid tvåsnåret, då vaktar jag många elever i rasthallen, och fotograferar av den anledningen åt ett helt annat håll. (För övrigt kallas uppdraget numera rastvärd!)

Vid tresnåret, då berättas det i bilder.

Vid fyrasnåret, då ägnar jag mig som hastigast åt lite sals- och materialvård.

Vid femsnåret, då är det dags att starta bilen, och styra vägen hem.

Vid sexsnåret, då sätter jag mig där, i alla fall en liten stund.

Vid sjusnåret, då rehabiliterar jag det där skitknät som jag nu har.

Vid åttasnåret, då tömmer jag en maskin, och fyller visst på den igen.

Vid niosnåret, då har en köttfärssås här puttrat färdigt.

Vid tiosnåret, då gör jag matlådor, utan fisk, som annars här är brukligt på just tisdagar.

Vid elvasnåret, då påbörjar jag här en, för mig, ny bok.

Så väntar en ny vecka

Veckorna bara rusar iväg, och helgerna känns som en blinkning. Jag gör mig ständigt stora planer, önskar läsa, sticka, måla, baka, plantera, umgås, putsa fönster (!), men hinner, och orkar, inte mer än alla vardagliga måsten.

Till veckan läggs regelbunden rehabträning till på måstelistan, för hälsan. Vad borde jag lägga till för själen?

På en helt vanlig onsdag

När det är så väldigt mycket vardag, och mycket lite helg, då är det finfint att få blommor på en onsdag!