Jag lyssnar med stort intresse på dagens sommarvärd. 133 cm Peter Martinsson berättar med både humor och djup om sitt liv som kortväxt. Det skiljer 50 cm, en halv meter, i längd på oss två. Jag är ju riktigt långbent jag, och på så vis som kvinna också något avvikande.
Jag har aldrig lidit nämnvärt av att vara så lång, snarare alltid sett det som en tillgång. Inte var det kanske alltid så kul, att till och med vara längre än sin magister på mellanstadiet, men det bidrog till att jag verkligen blev lyssnad på när jag hade något viktigt att säga.
Danslektionerna på gymnasiet var i och för sig en plåga, då det bara var en kille i klassen som mätte högre än mig (På högstadiet hade jag "killgympa", och där var det än värre för dom killar som med röda gymnastikband utsågs till dansens tjejer...), men det var nog dom lektionerna för alla inblandade.
Enda gången jag kan sörja över min längd, det är när jag ser riktigt snygga skor med skyhöga klackar. Jag vill ha, men där går tyvärr min gräns... Sticker upp tillräckligt i en folkmassa ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar