Inte visste jag mycket om herr Wolgers inte. Inte mer än vaga minnesbilder av godnattstunder och jullovsmorgnar, Pippis pappa och Dunderklumpen. Kanske är det i skarp kontrast till det, som hans memoarer har fascinerat mig så under veckan som gått.
I memoarerna bjuder han en rakt in till sitt innersta, och det är inte alltid så särskilt vackert. Det är vemodigt, naket och oblygt, fyllt av rädslor och våndor. Det är osäkert, men mycket, mycket mänskligt. Språket är vackert, levande och rikt, en härlig prosa, men samtidigt ganska så mättande.
En mycket läsvärd bok, men kanske mår den bäst av att tas fram och läsas i lite då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar