När jag möter människor så får jag allt oftare känslan av att jag leker Ryska Posten. Något så enkelt som att hälsa på någon, har nu plötsligt blivit svårt. Ska man sträcka fram handen, eller ge varandra en vänskaplig kram, vinkar man käckt och klappar om lite lätt, eller ska man anamma det kraftigt ökande kindpussandet? Hur tänker den andre göra?
Ett handslag är trevligt, och man ser varandras ögon. Jag kramas gärna med människor som jag är nära, tycker om och själv har valt, men känner mig samtidigt obekväm med att kramas till höger och vänster. Vinka och klappa om faller sig ganska så naturligt, men Gud bevare mig för kindpussandet!
preveð
SvaraRadera