Gustav har varit strong den här tiden, redig på ett sätt som jag aldrig tidigare har upplevt honom vara i sjukhusmiljö, och är fortfarande det trots svåra smärtor och mycket obehag. Han har börjat lita på att personalen gör så som vi har bestämt och sagt, att de lyssnar på honom som individ, och att de faktiskt också bara vill hans allra bästa. (Det sedvanliga undantaget, den kvinnliga sjuksköterskan i medelåldern, hon som alltid kan och vet allra bäst, hon som inte direkt kan kallas för Syster Solsken, henne bryr han sig inte längre om.)
Till tidigare inlägg: Jag är inte så särskilt orolig, även om det så klart finns där malandes i bakhuvudet tills dess att vi fått veta alldeles säkert. Alla andra prover, sänka, blodvärde, vita blodkroppar... ser nämligen (för) bra ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar