onsdag 2 maj 2018

Betraktelser vid ett Pokestop i lekparken

Agnes är alltid som en nyponros, alldeles rosa, mycket välstruken, med den ständigt välkammade tofsen prydligt på plats. Hon är fyra år, undrar vad min baby heter, alternativt min pappa, säger sig kunna cykla, fast det att hon inte kan, och hävdar mycket bestämt att Pokémon Go bara är för pojkar.

Kevin är också fyra år, så där härligt färgglad, omatchad, lite blöt, smutsig, jordig och sandig, ständigt spårig efter ivrig lek där i parken. Han kan cykla, och hävdar bestämt att man får göra precis så som man själv vill och önskar, så länge som man bara inte gör någon annan ledsen. 

Jag må vara yrkesskadad, men... Agnes kommer att lida av svåra stressymptom, och ångest, redan i högstadiet! Kevin kommer att må bara fint.

4 kommentarer:

  1. Båthuspernilla2 maj 2018 23:26

    Oh, vad jag är glad att min Maja är som Kevin i din betraktelse. Förhoppningsvis är jag på rätt spår i byggandet av hennes livsgrund.

    SvaraRadera
  2. Och oh, vad jag är glad att du finns i bloggvärlden - om än du inte uppdaterar så ofta -!Tack för intressant reflektion.

    SvaraRadera
  3. Det är alldeles omöjligt att kommentera hos dig nu. Jag tänkte skriva att du var (är) sååå fin på selfien, men se det gick inte. Då gör jag det här i stället.

    SvaraRadera
  4. Så där tänker jag ibland när jag träffar kompisars barnbarn och undrar hur går det till att få såna små snusförnuftiga varelser.
    Jag jobbar det lilla jag kan att ge kraft och uppkäftighet både till flicka o pojke barnbarn.

    SvaraRadera