Kevin är också fyra år, så där härligt färgglad, omatchad, lite blöt, smutsig, jordig och sandig, ständigt spårig efter ivrig lek där i parken. Han kan cykla, och hävdar bestämt att man får göra precis så som man själv vill och önskar, så länge som man bara inte gör någon annan ledsen.
Jag må vara yrkesskadad, men... Agnes kommer att lida av svåra stressymptom, och ångest, redan i högstadiet! Kevin kommer att må bara fint.
Oh, vad jag är glad att min Maja är som Kevin i din betraktelse. Förhoppningsvis är jag på rätt spår i byggandet av hennes livsgrund.
SvaraRaderaOch oh, vad jag är glad att du finns i bloggvärlden - om än du inte uppdaterar så ofta -!Tack för intressant reflektion.
SvaraRaderaDet är alldeles omöjligt att kommentera hos dig nu. Jag tänkte skriva att du var (är) sååå fin på selfien, men se det gick inte. Då gör jag det här i stället.
SvaraRaderaSå där tänker jag ibland när jag träffar kompisars barnbarn och undrar hur går det till att få såna små snusförnuftiga varelser.
SvaraRaderaJag jobbar det lilla jag kan att ge kraft och uppkäftighet både till flicka o pojke barnbarn.