Med treårstrots och tonårshormoner i hushållet, då vet man sannerligen att man lever. Det är ständiga utbrott och humörsvängningar, ingenting är någonsin riktigt bra. Det finns böcker i ämnena, föreläsningar och artiklar, och man får många goda (?)råd kring hur man ska hantera det av människor som man möter i sin omgivning. Någon hävdar att treåringen inte trotsar, utan bara utvecklas, och att det egentligen är vi föräldrar som trotsar då vi säger nej till barnet. En annan säger att man ska ignorera utbrotten och bara älska tonåringen ännu mera för att det ska gå över och bli bra. Det är som med sömnen! Jag är expert på varenda sömnmetod som man kan tänka sig, men inte sjutton sover mina barn bättre för det.
Mitt eget humör svänger också friskt för tillfället! Ena stunden blir jag själv tre år, beter mig urdumt, skriker och gapar tillbaka, lägger mig på golvet och vrålar andrastämman, andra stunden fräser jag till tonåringen och slänger igen dörrar framför näsor jag också, tredje stunden kramar jag om, älskar barnen ännu mer och upprepar mantrat: This too shall pass! This too shall pass! This too shall pass! (För gör det inte det, då går jag under!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar