Adressaten är inte den som dom tror

Genom åren har han fått många inbjudningar på posten, vår Gustav, gällande sådant som elitsatsningar i fotboll och avancerade rymdgymnasiestudier, vilket ju alls inte är något för honom. Jag tar inte illa vid mig, som jag vet att en del föräldrar till funktionshindrade barn och ungdomar gör, utan brukar tänka mig det scenariot precis så som han är. Jag fantiserar fritt, fnissar högt, och föreställer mig hur det faktiskt skulle kunna se ut med just honom på plats!

Nu när han ska fylla arton år, då har han fått brev av självaste kyrkoherden med anledning av att han inte är döpt. Han välkomnas att göra så, med tillägget att han annars tyvärr inte får ställa upp i kyrkovalet. Han har också brevledes informerats om och bjudits in till mönstring.

Kyrkofullmäktige skulle utan tvekan bli lite svängigare med Gustav närvarande, med mer fokus på frågor som kaffet och musiken, och kanske vore det också karaktärsdanande att göra lumpen innan det att det är dags för den dagliga verksamheten och gruppboendet... Hur förhåller sig försvarsmakten egentligen till LSS?

Plötsligt slog det mig

Först igår, vid tiosnåret på kvällen, slog det mig att vi kunde gå och lägga oss. Det var faktiskt möjligt! Det har tagit mig en hel vecka att begripa, att mina barn sover så dags.

Om nu detta håller i sig, jag vågar inte ropa hej, så kan jag kanske om tre veckor (Det sägs att det tar 21 dagar att skapa sig en ny vana!) somna innan midnatt och få vakna av inget annat än väckarklockan. Det är mer än arton år sedan som det begav sig.

Skolfotograferingar

När jag tittar tillbaka på skolfoton, av grupper som jag har haft genom åren, är det alls inte samma elever så som jag känner dem. De är så stylade, uppklädda, fixade, friserade och välkammade, att deras fantastiska personligheter alldeles kommit bort.

Av den anledningen skickas mina killar sådana här dagar till skolan precis så som de brukar, i jeans och någon vältvättad favorittröja, med håren lite morgonrufsiga på ända.

Inget ont om pedagogerna

Med tanke på mitt förra inlägg. Inget ont sagt om pedagogerna! De är idel vänliga ögon och glada munnar, och jag förmodar att de gör sitt bästa möjliga.

"Nu är Viktors mamma här, kom"

Nog för att ytan är stor, barnen många och pedagogerna ganska så få, men det känns allt lite märkligt att de anropar varandra i walkie talkies när man kommer för att hämta på fritids. Jag är ju som både tidsanmäld och väntad.

Uppåt väggarna

Gustav ska få lite nytt i sitt rum, trots det att han inte är så överdrivet förtjust i förändringar, och idag ramar jag därför bilder. Det är inte så enkelt att hitta rätt till någon som är både stor och liten på samma gång, men vissa saker går hem i alla läger. Vi gillar särskilt Liu Bolins Supermarket#2 från Invisible man!

Det underlättar ju inte precis

Det underlättar ju inte, i allt det där jobbiga nya, att han idag blev getingstucken i nacken där. Förra veckan fick han en fästing, på exakt samma ställe, i dubbel bemärkelse.

Uppropad



Så var han då uppropad, i förskoleklassen. Den som jag ska lära mig att inte kalla för lekis. Det sjöngs Var bor du lilla råtta? och berättades Prinsessan på ärten med hjälp av numrerade bilder på flanellografen, utövades motorisk träning till ljudet av en raspig kasettbandspelare, och så blev barnen bjudna på glass samtidigt som vi föräldrar informerades om sådant som sjukanmälan och fruktstund, under den timme som vi var där. Givetvis diskuterades också trafiksituationen på skolområdet i morgonrusning!

Imorgon hoppas jag på att de tar tag i det där med att hänga upp kläderna sina, för där har vi alldeles gått bet.



Sandvargen

Sandvargen, av Åsa Lind, det är en så rackarns fin bok. Alldeles utmärkt för en sexåring och hens föräldrar! Vi läste ut den för ett bra tag sedan nu, men den återkommer ändå i våra samtal. 

Sandvargen kallar blåmärken för modighetsmedaljer. Igår fick Viktor en liten sådan, då han tränade cykling ända in i en rabatt. Idag frågade han om man kunde få modighetsmedaljer även inuti.

Som amerikanska blåbär

Han tyckte att det var lite bättre, den andra dagen, men grät sig ändå förtvivlat till sömns. Jag hoppas nu på samma utveckling som våra amerikanska blåbärsbuskar har haft. De där ynkliga, sura små karten, som det inte verkade bli just något av, de tar sig, får vackrare och fylligare färg, ett allt sötare innehåll för var dag som går. De bytte plats, slokade, men hämtade sig med hjälp av rätt gödsel och lite värme.

Jag vet att det säkert blir bra, men...

Första dagen på fritids. Han vill absolut kramas redan i bilen innan det att vi går in, så att vi har det som gjort. När jag går, då omfamnar han ändå mina långa ben, både hårt och länge.

När jag kommer på eftermiddagen, då blir han så glad! Berättar på väg hem att det bara har varit sådär, att han varit för sig själv, inte just lekt med någon, och att han har känt sig alldeles, alldeles ensam.

Mot kvällen gråter han, blir arg, är alldeles förtvivlad, säger att han inte vill vara där mer, och att han alls inte vill ha några nya kamrater.

Vi försöker peppa honom, pratar om hur kul som det snart kommer att bli, och säger att många barn kanske fortfarande är på semester.

Det skär i mammahjärtat, och inuti gråter även jag!

Anledning till oro?

Han ville verkligen visa mig något, sa att han hade pyntat och gjort det fint i trappen. Bör man oroa sig?

Ja må han tillfriskna

Då han serverades popcorn och cola denna högst vanliga måndag i augusti, på grund av hosta och feber, då sjöng han mycket glatt "Ja må jag hosta, ja må jag hosta, ja må jag hosta uti hundrade år...". Nu förklarar även jag mig sjuk, men jag hoppas på snabbast bättring!

Särskild service och undantagsregler

Igår var det hans dag, och han som bestämde. Idag har han förklarat sig själv sjuk, och kräver därför särskild service och undantagsregler. (Han uttrycker sig exakt så!)

Som att det inte räckte

Inte nog med det att han nu är sex år, han har plötsligt också blivit superhjälte!

Någon fyller snart år

Någon fyller sex år imorgon, och är lite till sig i trasorna gällande detta. Denne någon kräver goda pommes och cocacola.

Vem stör vem?

Dom la till precis bredvid oss, vid samma lilla klipphäll i viken. Upptäckte att vi hade barn ombord, som kunde störa deras fridfulla tillvaro, men tröstade sig med att han ju ändå snart skulle komma att somna... En del straffas hårdare, och mycket mer direkt, än andra!

Godaste bullarna

Han tycker verkligen att jag bakar världens godaste bullar.  De gör sig sannerligen mycket bra då man ska fira något, men också då man behöver finna lite tröst. Vi sitter riktigt nära, myser, fikar, och pratar så där förtroligt som man bara kan. Innerst inne i, då vill jag att det för alltid ska vara precis just så!

Det mullrar

Här varvas de mörka molnen och åskskurarna, med en strimma av sol och ljusblått skimmer. Detta såväl ute som inne. 

Den lille mullrar igång under en mysig ritstund vid köksbordet, och får snart den stora att blixtra till. Några kallar det för syskonkärlek, själv menar jag att det är oväder.

Jag andas djupt och räknar till tio

Den store är trött på lov och ledighet, vägrar allt. Den lille är mycket dramatisk, sexårstrotsar. Eremiter är de båda, vill helst vara hemma, bara vi. Jag går ut i trädgården, andas djupt, räknar till tio, samlar kraft, stoppar några mogna bär i munnen och tittar ut över allt det vackra.  Det regnar.