onsdag 2 april 2014

Och jag är vansinnigt trött i själen

En tolvtimmarsdag på jobbet, där min chef frågar hur jag mår, känner sig skyldig, då hon tycker att jag ser så väldigt trött ut, och jag tvingas försäkra henne om att jag på det stora hela aldrig har jobbat så lite, på jobbet, som jag faktiskt gör nu.

Jag tror att de senaste tjugo åren, med det att ständigt vara på pass, sömnlösheten, det att ständigt tvingas strida, att alltid bevaka någons rätt, stånga pannan sin blodig, oron för det som snart komma skall, för oss båda, nu fullkomligt sköljer över mig. 

4 kommentarer:

  1. Åh, jag känner för dig. Särskilt oron för sonen, det måste kännas väldigt osäkert. Har du inte möjlighet att bara få lite egen tid för att komma lite ikapp?

    SvaraRadera
  2. Skickar många varma hälsningar. Skulle önska att din själ fick gå i morgonrock och tofflor tills den kände sig redo att klä på sig.

    SvaraRadera
  3. Å, Kattis!
    Tänk, om man kunde skicka kraft genom rymden!

    SvaraRadera
  4. Jag önskar dig en låååång vilsam period utan oro, ängslan, papper, strider och med mycket massage, omtanke och fotbad, god mat och gott vin...
    Jag vet hur det känns när allt bara sköljer över som en stor våg. Inget jag önskar någon - allra minst dig.

    SvaraRadera