måndag 3 juni 2013

Japanska bron och könsmönster

Vi har varit på kvällsaktiviteter tillsammans med förskoleklassen, med vernissage, tipspromenad, fikakorgar och brännboll.

Vid brännbollen tar papporna i så att byxorna nästan spricker, i sin iver att slå långt och det att ta sig en lyra. Få mammor deltar, väljer i så fall det platta slagträt, eller tennisracket, fnissar generat. De flesta står finklädda vid sidan av. (Detta, mina vänner, avspeglas på våra barn!)

Min egen son vill inte delta, vet inte riktigt hur spelet går till, blir osäker då han känner att här förväntas det prestation, men jag själv får små horn i pannan, och kan inte låta bli. Mammor i blommiga tunikor och fotriktiga sandaler, de kan slå minst lika långt som papporna i klassen, och att ta vänsterlyror av sexåringar, det är ju i sig ingen större bedrift. De  kan också försöka förmedla att vi gör det här tillsammans, för att det är roligt, uppmuntra också flickorna till att välja de runda racken, de som ger bra mycket bättre träffar, se dem slå långt, och sedan vid spel i utelaget, överlåta alla dessa lyrbollar till barnen, för dem att försöka fånga och ta. (Nästa år, då överväger hon att också ta i, då hon slår, hon i den blommiga tunikan, med de fotriktiga sandalerna, vars egen mamma till och med slog längre än gympaläraren, då för snart trettio år sedan!)

På vägen hem pratar vi om att resa till Paris, och då också ta tåget till Giverny. Kanske vill mamma/mormor också följa med?


9 kommentarer:

  1. Helt rätt! Brännboll är ju dessutom kul :)

    SvaraRadera
  2. Helt rätt! Brännboll är ju dessutom kul :)

    SvaraRadera
  3. Helt rätt! Här är en kvinna till, visserligen inte mamma men väl kvinna som väljer de runda slagträna! En rejäl träff ska det vara så det sjunger i slagträt'. Visserligen springer jag hellre än bra men inget fjumpspel :-)

    Men varför blir mammorna så där fnissiga och vill inte vara med? Rädda att inte sticka ut, göra som de andra eller...?

    Bra jobbat där i den blommiga tunikan.

    SvaraRadera
  4. Fasen så tänkvärt.

    Men om mammorna är i vår ålder så bär de sannolikt på gruvliga brännbollstrauman som de inte har behövt ta ställning till någon mera gång i livet.

    För min del tog brännbollen slut i samma veva som jag började bli rejält jämställdhetsmedveten. Det var två orelaterade fenomen som helt enkelt hade att göra med att jag började sjuan och fick könssegregerad idrott med en kvinnlig lärare som verkligen tog ämnet på allvar och undervisade oss, till skillnad från klassläraren på mellanstadiet som inte kunde mer än låta skolbarnen göra som de redan kunde eller inte kunde. Men jag minns inte att vi någon gång spelade brännboll på högstadiet, det var handboll och fotboll och löpning och basket och redskapsgymnastik och styrketräning och simning. Så jag tror inte att jag någonsin har lärt mig att slå med det runda träet.

    All form av bollrelaterade övningar i könsblandade grupper väcker dessa trauman hos mig, inser jag när jag tänker på saken. Men låt mig springa, hoppa och lyfta så är jag med!

    SvaraRadera
  5. Älskar akvarellen. Är det din yngsta som målat?

    SvaraRadera
  6. Heja dig!
    Och så intressant.
    Det här med att de vuxna är förebilder och att det i första hand är deras agerande som formar barnen, det pratas det inte särskilt om. Nä, genusmedvetenheten handlar mera om färgen på kläder eller att flickorna också ska få leka med bilar...

    SvaraRadera
  7. mossfolk:
    Nog är det så!

    ..., och trots att det är pappan här som lagar mat, pyntar och dekorerar, och mamman den som reparerar, skruvar, fixar och donar, så...

    SvaraRadera
  8. Saltflingan och Elisabet:
    Tack!
    Turtlan:
    Jag gissar att mammorna fastnat i rollen, den att behaga... Tyvärr!
    annannan:
    För mig, som läste den könssegregerade idrotten tillsammans med killarna, var det bara att lära sig och se till att leverera... Tänker att mammorna egentligen kan! För övrigt är det sexåringen vår, som tolkat Monets japanska bro.

    SvaraRadera