söndag 17 juni 2012

Kollo, kollo, hej, hej!

Så var det då äntligen dags!

 Vi körde över den här stora bron,

  följde den här smala vägen,

och svängde skarpt när vi nådde vårt mål, Kollo Vettra.

Jag kan inte med ord beskriva hur glad och tacksam jag är över denna fina verksamhet, och att min Gustav får delta precis så som han är, i värme och gemenskap, tillsammans med för honom både gamla och nya kamrater. Fantastiska unga vuxna gör det möjligt, ger av sig själva och berikar!

5 kommentarer:

  1. Låter fint med kollo för Gustaf....och trevligt att läsa uppskattande ord om de unga vuxna som gör det möjligt.....min yngste son har jobbat med lägerverksamhet för barn med särskilda behov i många år.....så jag blir lite stolt oxå när jag läser ditt inlägg:)

    SvaraRadera
  2. Ja, jag blir också fylld av beundran för människor som ger av sig själva - till andra -!

    SvaraRadera
  3. Anonym:
    Du ska vara stolt, som uppfostrat en så fin son! :)

    Elisabet:
    Det är ju tyvärr ingen självklarhet.

    SvaraRadera
  4. Så roligt med kollo! Den där bron har jag försökt ta kort från massor av gånger. Det är förstås utsikten jag har velat åt, men bilderna föreställer enbart det vita räcket :)

    SvaraRadera
  5. mossfolk:
    En tidig morgon, bra tele, stegpall, koner och reflexväst? :)

    SvaraRadera