Han är så glad, så glad, har det bara fint, även om jag personligen, emellanåt, kan tycka annat.
Han fattas mig! Trots det att han nu är.
tisdag 2 september 2014
Han fattas mig!
Min stora pojke, som samtidigt är en ung man, han ringer mig på eftermiddagen, varje dag, via FaceTime, och sedan senare på kvällen för att säga God Natt. Han vill veta vad vi gör, var vi är, och vad vi ska göra imorgon, när jag ska komma hem, hem till honom, trots det att han faktiskt vet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kram!!
SvaraRaderaHelt förståeligt! Måste kännas tomt och annorlunda.
SvaraRaderaFint skrivet! Blev berörd.
Det känns väldigt tomt när den förste flyttar hemifrån, även om det inte är så långt bort, så är det ändå bort från hemmet.
SvaraRaderaFör min del var det värre för mig än för sonen, men samtidigt är jag glad att de vill flytta och att de klarar sig själv.
Söner behöver lära sig att leva på egen hand - och mammor också.