onsdag 24 september 2014

Kära Bullen!

Brevfilmen:

En liten kille berättade idag för sin mamma, att något hemskt hade hänt honom.

Först vägrade han det att säga exakt vad, var bara arg och ledsen, förtvivlad, satt länge ute i bilen, sedan under en filt i soffhörnet sitt, med de stora tårarna rinnande ur ögonen sina. Efter det la han sig under det stora täcket på stora sängen, skrek att han inte längre ville leva, att han önskade sig en kniv för att göra slut på det hela!

Efter mycket lock och pock, lirk och många kramar, varma kramar, stora kramar, tårar från alla här hemma inblandade, några timmar senare, ett löfte om att mamman inte skulle berätta det vidare, om hon nu skulle få veta, trots allt, för en endaste levande person, om så vore fallet, med böter på "minst tusen kronor", kom det så fram.

Han har idag blivit slagen och sparkad på, "På precis allt utom huvudet och pungen!", hårt, riktigt hårt, av några som han trodde, på riktigt, var några av hans bästa kamrater, i något som de individerna kallade för någon slags lek, på hans fritidshem.

Bör nu hans mamma föra detta vidare, till de som det berör? Vad händer om hon bryter hans stora, och uppenbarligen hårt sittande, förtroende? Hur sjutton ska hon agera?

Som vanligt är det inte personerna i filmen, som...

8 kommentarer:

  1. Åååå, Gud!!! Vilket dilemma.

    SvaraRadera
  2. Ja, det måste löna sig att berätta sådana hemligheter. Skolan måste agera kraftfullt utan att berättaren blir utsatt eller ytterligare belastad. Det skapar trygghet i förlängningen att vuxna agerar på sådant oacceptabelt våld. Karin

    SvaraRadera
  3. Stackars lilla killen! Ett sånt svek av "kamraterna"!
    Kanske kan mamman förhandla om att få berätta mot att "betala lite böter" - så att det inte upprepas.

    SvaraRadera
  4. Kloka kommentarer av såväl Karin som Ruta Ett.

    SvaraRadera
  5. Jag skulle förhandla prrcis som Ruta Ett, för sånt här måste de vuxna ta tag i. Men jag skulle ta mina böter plus lite till i form av att efter att jag gjort det där jobbiga, som jag egentligen inte vill gör, men som vuxen måste, göra något som den supermodiga killen du har gillar. Han är nämligen en superhjälte som berättade något sånt, som han visst var fel, gjorde ont och han var medveten om att det fick även dig att bli både ledsen och arg. Så fira supethjälten efter löftet att du måste få berätta det och när du tagit dina böter.
    Lider med er alla!

    SvaraRadera
  6. Håller med anonym och Ruta ett. Bra lösning tycker jag.
    Hoppas hoppas det ordnar sig.

    Åh som jag lider med er båda.

    Och vad modig den killen är!!

    Kraaaaam!

    SvaraRadera
  7. Precis. En liten superhjälte!
    Och du vet vem som har uppfostrat honom va?
    Ta åt er också.
    Jag håller med det som de andra skriver.

    Och inte nog med att du hjälper honom. Om allt går som vi vill så hjälper han (genom detta erkännande och ditt och andra vuxnas agerande) sina "kompisar" att fatta att sådär gör man inte!

    SvaraRadera
  8. Åh! Lille killen!
    Hoppas ni kommer på något tillsammans så att det kommer fram till berörda att det "kompisarna" gjorde är helt fel!
    Kram till er!

    SvaraRadera