Vi ser inte så särskilt mycket av honom numera, vår Gustav. Han tillbringar nämligen det mesta av sin tid här hemma innanför en stängd dörr, uppe på sitt rum. Roar sig med sitt eget, kommer knappt ner då det vankas mat, och då är ändå mat något som han sannerligen tycker är viktigt, rent av brinner för.
Förmodligen är det sunt, att han nu bryter sig loss och markerar sin självständighet, växer sig vuxen och fri, men det är inte bara och alldeles enkelt att förstå, då det inte var så särskilt länge sedan som han faktiskt vägrade att ens vara på ett annat våningsplan än oss andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar