Studiedag, som aldrig tog riktig fart, sedan direkt hem och vända, eskortera Gustav till musiken. Vi fick några minuter på en bänk i kvällssol, med hans prat om allt det där stora som väntar, men först om ett år, studenten, flytta hemifrån, börja jobba och äta lunch på lokal. Det värmer, att han längtar och vill!
Jag som har små barn, den äldsta blir fem i sommar, har så svårt att föreställa mig att den dagen kommer, när man skall prata flytt och jobb.
SvaraRaderaannasaviga:
SvaraRaderaDet har inte känts så nära här heller, då Gustav har Downs syndrom och ärligt talat behöver hjälp med det mesta. Lyckan är därför stooor att han längtar så, och faktiskt vill flytta till egen lägenhet (med personal nära till hands), börja jobba (på den dagliga verksamheten i kommunen), själv övertygad om allt det där som han kan och klarar! :) Mammahjärtat pickar dock fort och lite oroligt, samtidigt...