Någon sa att det visst var vårdagjämning

Det snöade inte längre på tvären när jag sladdade in på gårdsplanen idag, men det snöade och blåste isande kallt, och av den där våren märkte jag intet.

Ärligt talat började jag nästan grina!

Mitt gråa hår

-Kattis, du börjar få gråa hår!, ropar en kille förskräckt ut över salen, då när jag sträckte mig fram över bordet.

Jag försökte att skoja till det, grimaserade illa, suckade tungt, strök mig över den ena slingan och sa att här har ni 7:an, pekade på en annan och hävdade att till den var minsann 9:an skyldig. Någon skrattade högt och gott, någon annan nickade medlidande, tog mig fullständigt på orden. En tredje lastade utväxten min, helt och hållet på 6:orna.

Som en gummiboll

Vissa saker har en tendens att slå tillbaka! Jag har alltid envist hävdat, att alla dessa skal och fodral till iPhones, varit fullkomligt onödiga och helt utan funktion. Efter att mest ha talat via högtalartelefonen, om alls, de senaste månaderna, och bytt ut den ena efter den andra enheten, har jag nu tvingats ändra ståndpunkt. Mikrofonerna proppas nämligen fulla, av sådant som de inte ska och borde, i djupet av mina mycket innehållsrika väskor.

Boomerang levererar, i både svart och brunt, till svängen av världen där jag bor.

Pastejtisdag

Det var den tisdagen, som jag i princip inledde med att smärtfritt försöka trä strumpa på tå utan nagel och förband, vilket naturligtvis inte låter sig göras.

Hade en sådan där arbetsdag, som jag brukar likna vid den där femkampsgrenen på tivolit, den där man med en jättelik klubba ska slå ner allt det som ständigt poppar upp. (Man måste undvika kaos och katastrof, vara på tå, i rörelse, fatta snabba och säkra beslut, hålla garden, farten och ångan uppe för att lyckas! )

Jag betalade dessutom för att äta Fisk à la smaskens i bespisningen, trots att sådana namn på maträtter i normala fall verkligen brukar få mig att absolut avstå.

Tillägg:
Till kökets försvar skall sägas att Fisk à la smaskens var, om än inte smaskens, ätbart.

En lilltånagel

Någon, som numera inte går på annat än insidan av sin fot, han har ikväll tappat hela sin lilltånagel, bara så där, helt utan förvarning. Plåster och förband det vägrar han, som alltid, trots att det sannerligen bråkar och blöder.

Själv blir jag orolig, hönsmamma av rang, och funderar nu på det där med bristande cirkulation och hemskaste infektioner.

Jag besparar er en bild på eländet!

Babel och babbel

Jag har för länge sedan gjort mina 45 arbetstimmar den här veckan, vilka genererar mina lov, och några till, ungefär precis som alltid. Varför får jag då dåligt samvete, när jag sitter här och tittar på Babel, samtidigt som jag nattar barn och svarar på jobbrelaterade mail? För att jag inte rättat undan, skrivit alla de där omdömena så som jag tycker att jag borde, letat efter lämpliga åtgärder till de elever som inte förmår, i avsaknad av resurser annat än mig och min egen arbetsinsats, arbetat om den där presentationen kring reklam och propaganda, mailat föräldrar förslag på tider för utvecklingssamtal, beställt allt det där som nu akut saknas i bildsalen... Kanske att påsklovet ger mig tid till att komma i fas? Kanske att jag då inte tänker mig att arbeta en endaste minut?

Babel är för övrigt ett favoritprogram.

Så går en helg mot sitt slut

Jag må ha ett för mig ovanligt gråsprängt hår, och helt omålade naglar, då det är plötsligt mycket annat, som måste tas omhand.

Någon gillar inte alls det faktum att hans mamma gett honom gult kort, där framför skärmen, och att han nu har av henne övervakad datatid.

Någon annan som just aldrig sover, han har sovit middag, i sin egen säng, fick plötsligt både huvudvärk och feber.

Så var det slut på friden!