Hårklippningen, och den nya frisyren, det är en stor sak i tvååringens värld. Han speglar sig än mer än tidigare, känner på det hår som är kvar, och konstaterar glatt med jämna mellanrum att:
- Jag har öron jag!
Han må inte ha ärvt min brist på fåfänga, men han har sannerligen ärvt mina öron. Det som lockarna dolde så väl, det har nu kommit fram i ljuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar