Imorse jagades jag av cancerspöket, där på parkeringen till förskoleklassen. En fin, mycket god kamrat, berättade då, om något otäckt som lever sitt eget liv i hans mage. Våra ögon fyllda av tårar. Klämkäcka fraser, varandra till tröst. Min ilska i bilen på vägen mot jobbet. Det gör mig så innerligt ont!
Det är lite för många omkring, som nu lider av samma åkomma. De som kämpar och behandlas. De som redan har gått bort. Familjer i sorg. Människor mitt i livet. Vänner till mig.
Vet precis hur det känns, och blir lika arg och har så svårt att hitta ord, jag kramar bara om. Sänder dig en kram, inte för att det botar, men en kram är alltid en kram.
SvaraRaderaDu är så härlig mitt i allt, för du skrivet då "naket" och jag tycker mig känna dig fast jag inte har en aning, men du är "beroendeframkallande". Tror det beror på att du delar med dig av det riktiga livet, du lägger inte till eller drar ifrån, även om jag förstår att det finns enormt mycket som inte hamnar här...
Anonym:
SvaraRaderaKramen värmde!
Tack för fina ord om min lilla blogg, som jag glömmer har läsare, tills dess att jag tittar på besöksstatistiken eller generat ramlar på någon IRL.