Hon avslutar skoldagen med att säga att hon är så glad att hon har fått just mig som mentor, hon som vuxit så mycket den här terminen, på så många plan, numera sträcker på sig och ler, i så många för henne helt nya sammanhang.
Jag tänker att på måndag, då tvingas jag att berätta för dig att jag själv har valt att sluta på skolan, inte längre kommer att vara din mentor, ler dock mitt största och varmaste Lillbabsleende, kramar om.
Senare sen, då grinar jag läppen av mig, så där så att snoret bara rinner! I stunden känns det svårt, men jag vet av erfarenhet att jag kommer möta på fler sådana elever, som just henne, de som för alltid kommer att få en särskild plats i mitt hjärta.
Om hon själv bara visste! Om det var möjligt för mig att förklara, och få henne att förstå.
Oj, oj.
SvaraRaderaPv berättade ungefär samma sak häromkvällen .., hur någon omfamnat honom och sagt snälla saker.
Så fint att hon hunnit växa under den här terminen. Det _kanske_ är i rätt fas du lämnar. Kanske kan du träffa henne igen, en caféträff på stan, vad har hänt sedan sist.
SvaraRaderaHur gammal är hon? Hur fungerar ert mentorschema?
Och när du måste berätta på måndag, kan du inte då säga till henne att hon är en av dem som gör det särskilt svårt att ta beslutet att byta skola? Jag vet inte hur personlig man får vara som mentor, om man måste förhålla sig neutralt lika till alla. Men om man får lov att vara lite människa också så tänker jag att man kan säga så.
Elisabet:
SvaraRaderaOj, oj var det minsann!
annannan:
Hon är femton, och något mentorsschema har vi väl inte egentligen. Det är mer som så, att man tilldelas ett antal elever som man har extra ansvar för. Jag försöket att vara personlig, tillsammans med alla mina elever, men inte privat, och alltid det att vara människa. En del behöver en bra mycket mer än andra!