...men oktober, och november, och december är så grå!

Jag nynnar på den där gamla månadsramsan, med melodi av Bach (eller är det kanske Beethoven?), och bestämmer mig för att välkomna det kommande grå, förtränga sådant som ständigt leriga överdragsbyxor, omdömen och utvecklingssamtal.

Hösten är ju också vin och en stickning, björkved i spisen, tid att se på tv (Då man inte orkar så mycket mer!), bokläsning, lasagner och mustiga grytor.

Det sista av september

Det är storhandling på lunchen, tidig hämtning av barn, och jag upptäcker först på kvällen att omgivningarna skiftat färg.

Någon läser läxor, någon annan ur sin kontaktbok, och så pratar vi om dagen, det som har varit.

Jag fyller upp frysen, med olika rätter, då jag ändå lagar långsam middagsmat. 

Jag tar reda på gympapåsar, motar tvättberg, och fyller upp ännu en maskin.

Jag tänker att då räkningarna är betalda, och båda barnen ligger till sängs, då vankas det te och en mjuk kaka, några glossiga magasin. 

En kalashelg

Det är som ingen ordning här, när kräftorna avnjuts först på söndagens kväll! Vi har dock haft det bara fint.

Vi har firat vår nittonåring, och sjuåringen har idag haft besök av inte mindre än tre små kamrater.

Alla Tiders Hits

Hittills ikväll har Malena Ernman totalslaktat Björn Skifs Håll mitt hjärta, och Patrik Isaksson har gjort något alldeles oförlåtligt med Imperiets 19hundra80sju... Ska man våga sig på det att titta vidare, eller drabbas man då av dåndimpen?

Själv så grinade jag läppen av mig

Han hade som inte tid att tala med mig, då jag ringde med ett mycket dåligt samvete, och ett brustet hjärta, till hans Korttidsboende, på hans födelsedag.

Det är gott så! Jag får nöja mig med att han omges av änglar, ännu så länge...

Hur sjutton tar de sig in?

Med stängda fönster tar de sig in. Dagens skörd, och dessa har döden dött, på bara några timmar, i ett endaste rum!

De senaste veckorna har vi haft hundratals, och åter hundratals. 

Bör vi ringa Anticimex, eller till någon annan?

...och Gustavs morfar är inte arton!

Från och med månaden juli, i det år som han fyller nitton, så ska han själv hantera saker som sin egen ekonomi och sin medicinering, vår Gustav. Så är det förväntat och menat, trots det att han har vissa brister gällande sådant som enkel matematik och logiskt tänkande. (Han har dock andra gåvor!)

Ikväll har vi diskuterat det att han nu är nitton år, Viktor sju, mamma Kattis 41, och mormor hela 68 år fyllda. Vi fastnar vid det att han anser morfar att vara endast 18 år, ännu, och så kanske för alltid.

Morfar dricker öl, och han ska skåla med Gustav imorgon, på hans födelsedagsfest. Så har nittonåringen tänkt och planerat. Då måste morfar vara 18 år. Det säger polisen (Läs: lagen). Punkt slut!

Finpojkens födelsedag

Finpojken min, den lille räkan, som ju samtidigt har blivit stor, han fyller nitton år idag, minsann, på skolan sin och på sitt Korttidsboende. Själv har jag varit på arbetslagsutbildning, efter jobbet.

Man kan säga som så, att vi båda övar oss inför vuxenlivet. Det som komma skall.

Vi firar honom på lördag! Med stora flaggan och festligheter hemmavid.

Fingret på

Vi läser läxan, för tredje gången av förväntade fem, och någon blir sur, riktigt sur på sin mamma. Vill alls inte att jag ska peka på olika ord, då han ju har lärt sig det hela utantill, och då måste tänka efter, hur många ord som det är på just den raden, och räkna sig fram. Varför göra det besvärligt? Varför ljuda sig fram?   Dumma mamma!

Larmklockor

Brandlarmet gick under kvällens musik. Gustav tyckte mest att det var spännande. Själv fick jag kalla kårar, då jag insåg att man inte utrymde boendet och att personalen där totalt saknade rutiner för sådana saker.

I väntan på sömntåget

Jag har ju föreställt mig detta, i många herrans år, möjligheten att få sova. Någorlunda ostört, på nätterna. Nu när det är möjligt, då vill det sig inte. Kropp och själ, de är som inte vana med sådana saker.

Jag stickar mig några varv, och tänker att det kommer att komma, det där sömntåget. Förr, eller senare, så... 

Röda pengar

Jag gick en gång en kurs, där vi lärde oss mycket om organisation, effektivitet, och räknade med röda pengar, som ett mått på bland annat dåligt nyttjad tid.

Idag gick jag på en kurs, i fyra timmar, obligatorisk för nyanställda, där jag skulle lära mig att logga in på en arbetsdator, byta lösenord, spara mina dokument, skicka och besvara mail. Jag fick också ta del av den självservice, där jag skriver in min frånvaro, som jag redan har använt mig av på tre av mina tidigare arbetsplatser.

Om man bara ser till det lilla fåtal som var på plats under just den här eftermiddagen, då har kommunen kastat 32 arbetstimmar i sjön! Hade den hen som hade svårt för just allt detta fått egen undervisning, av vardera handledare under fyra timmars tid, då talar vi om en halvtidstjänst, i verksamhet, under en veckas tid, som kommunen hade kunnat nyttja till något bra mycket bättre.

Nya ordningar

Här har någon ätit en portion med vit yoghurt och müsli, istället för den tidigare sedvanliga rosa litern.

Det har filats ner naglar på, och duschats, helt utan gnot.

Vid niosnåret låg båda killarna i sina egna sängar, och en kvart senare sussades det redan sött. 

Jag har målat naglarna mina i en ny färg, i sängen, framför Agenda på en padda, har hunnit sticka mig några varv, och läst ett kapitel i min bok. Jag kan inte sova!

Efter år av extremt mycket lite sömn, sällan sammanhängande, så är det inte bara, eller alldeles enkelt. Det råder här, uppenbarligen, stora störningar i sömntågstrafiken.

Dagjämning

Jag arbetar inte heltid, på jobbet, det här läsåret, vilket gör stor skillnad.

Nu återhämtar jag mig. Jag bakar en citronsockerkaka, och lyssnar in mig på Winnerbäck och Laleh, fascineras över att jag en söndag kan göra just ingenting, bara det som jag själv vill, önskar och väljer.

Lördagsfriden, eller inte

Så blev det lördag, med simskola och kalas, tankning och handling, sedan torskrygg med brynt smör, sidfläsk, kantareller och färskriven pepparrot, då alla väl var hemmavid.

Jag har mest hängt med min mamma, utan att sticka en maska, trots det att hon har, mina bråkiga leder och mensvärken från underjorden. 

Det är fredag, det är kväll, och jag är fortfarande upprörd

Det är fredag, det är kväll, och vi har ätit svenska kräftor, igen. Något så vansinnigt gott!

Igår kväll, på föräldramötet i årskurs 1, var jag den där besvärliga föräldern, den enda, som hävdade att skolan faktiskt ska vara avgiftsfri, enligt lag, då det gick upp för mig att det förväntades av oss, att vi samlar in en ansenlig summa pengar, till kommande skolresor, av tradition och av hävd, till våra barn. Alla föräldrar har då inte råd, och väljer att avstå från att komma och delta, i den så kallade gemenskapen, det är bara så. Det må vara frivilligt, sagt så, men det kommer att diskuteras bland våra barn, och deras föräldrar, vem som har lagt en stor slant och bidragit med sin tid, eller inte. Jag blir alldeles rosenrasande innerst inne i, men försöker att behärska mig, lägga fram min sak, för allas vår trevnad. Det går inte hem! Man knuffar på varandra, himlar med sina ögon, och tycker att jag är ytterst besvärlig, tämligen obekväm, en udda och konstig person. Jag bjuder på det! 

Jag tror på en skola för alla, att den ska vara avgiftsfri, och har hört på tok för många äldre elever vittna om att de där skolresorna, till sådana ställen som till forntidsbyar och till nöjesparker, varit bland de värsta dagarna i deras liv. (Om man är ensam annars, eller upplever sig att vara det, hur känner man sig då en sådan dag, då alla andra har en kamrat, eller en förälder, och bara rusar sig förbi? Om man vet att man inte har råd, eller tid, i familjen, inte har mäktat med till att bidra... Gud, om hen finns, förbjude!)

Till och med min P tycker att det låter trevligt! Vi personligen har ju mer än råd, och han litar blint till att jag också ordnar med loppis på skolgården, fixar fika till föräldramöten som jag sedan kräver en "frivillig" slant för, säljer kak- och godisburkar i mängd till icke behövande i vår närhet, och roddar runt med Lucia- och Valborgsmässofiranden på byn, som vi annars aldrig deltar i...

Om precis alla fick gå i vissa ungars mockasiner, om så bara för en dag!

En septembertorsdag i bilder

Idag är det åter dags för mig att ta Ett Foto I Timmen. Fler som gör samma sak just idag, det hittar man här!

Vid 05.30, då dricker jag kaffe och plockar ihop lådorna till dagens lunch.

Vid 06.30, då tittar Gustav ut och väljer kläder efter väder.

Vid 07.30, då går det inte fort, inte.

Vid 08.30, då önskar jag att jag kunde visa er hur bra de arbetar med film, men...

Vid 09.30, då suger det i kaffetarmen.

Vid 10.30, då måste jag först ta reda på någon annans papperstrassel, innan det att jag kan kopiera det som jag ska.

Vid 11.30, då väntar jag in en elev, som vill bli färdig innan lunch.

Vid 12.30, då bekantar sig en ny grupp med sådant som oljepastellkritor och färgfördrivning.

Vid 13.30, då växer sig högarna på mitt skrivbord allt högre.

Vid 14.30, då ska stolarna upp.

Vid 15.30, då spenderar jag några minuter vid min plats i arbetsrummet.

Vid 16.30, då sitter jag fast i en bilkö.

Vid 17.30, då har jag slängt ihop en kycklinggryta.

Vid 18.30, då är vi på föräldramöte i årskurs 1.

Vid 19.30, då är vi kvar där än. 

Vid 20.30, då är vi äntligen hemma.

Vid 21.30, då hänger jag tillsammans med barnvakten.

Vid 22.30, då har jag svårt att komma mig upp ur soffan.

Vid 23.30, då läser jag några sidor i min bok.

Sopig och sur kväll

En liten en blödde rikligt med näsblod, redan då jag hämtade på fritids. Kommer hem och upptäcker att soptunnan aldrig ställdes ut imorse, och således inte är tömd. Upptäcker att merparten av ingredienserna till den tänkta kycklinggrytemiddagen ännu är genomfrusna.

För övrigt verkar vi vänta på en vargavinter, med tanke på alla rönnbär. Surt!

Byggregler

Det byggs om, byggs ut och byggs nytt vid den lilla byskolan, byggstängslas, så man kan inte längre lämna och hämta, gå, där som man brukar.

Om detta har vi fått flera brev hem, och många påpekanden från vår son. Ändå händer det efter jobbet, att vi parkerar av gammal vana, kliver och klättrar över, tränger oss emellan.

Sonen vår? Han håller sig till reglerna, och går minsann runt!

Ny säsong

Då gårdagens mjuka pepparkaka hade en strykande åtgång, bakade jag en citronsockerkaka till kvällstet. Mums!

Jag bakar, och fikar, allt som oftast efter säsong. Hösten bjuder helst på mjuka kakor, vintern på skorpor med ost och marmelad, på våren blir det bullar, gärna ute på bron, och under sommaren knapras det småkakor, av enklare sort.

Vardag, och höst

Det är kängor och regnjacka, stövlar och överdrag, gympapåsar och läxläsning, lappar i ryggor som varnar för löss. Jag plockar ur diskmaskinen och stoppar i en tvätt, pratar om dagen, ugnssteker en gårdskyckling, lyssnar, fyller upp diskmaskinen och hänger en tvätt, beundrar ett legobygge och läser tillsammans i en kontaktbok. Det blir plötsligt kväll redan tidigt, då nyhetstimmen drar igång, och någon vill ha hjälp med kvällstoaletten. Någon annan väljer tv spel innan hans dusch och nattning. En tredje tittar på, och lyssnar på musik. Själv tänker jag mig snart en kopp te och en stickning, Lars Winnerbäck i Värvet, en stund för mig själv.

Höstkänning

Tvätten är omhändertagen, krukväxterna vattnade, återvinningen har fått ett besök, lunchen sedan länge lagad, äten och uppdiskad, den yngste roar sig tillsammans med en kamrat, och söndagsmiddagen är förberedd så långt som det nu bara går.

Lagom till eftermiddagsfikat blåste det upp, löven virvlade runt, i sprakande färger, och snart piskade regnet mot östra gavelns fönster.

Jag tar mig en kopp te, till, slår mig ner i min länstol, tänder lampor, stickar och lyssnar av sparade poddar, låter eftermiddagen bara gå. Välkomnar vilan!

På begäran

Det finns de som tror att jag skojar, men detta är verkligen flytetygets bekvämlighetsinrättning.

Gissa, att man här har nytta av sin lärarblåsa!

Dagen i bilder, eller... Varför tog jag inte med mig systemkameran?

Här får man dock föreställa sig bra mycket mer av det där slussandet, och så än mer av just sådana aktiviteter. (Man hade som då händerna fulla, med tampar, strömmande vatten, och det att hålla båten från mossbeklädda murar.)