Det att se sig själv

Via iCloud har jag, även från sjuksängen, tillgång till innehållet i bildsalens paddor. Igår gjorde jag av den anledningen stora upptäckter kring mig själv!

Jag har uppenbarligen en viss pose, med väl knäppta händer framför mig, ihopsnörpen mun, som betyder att nu väntar jag minsann på att ni ska vara tysta, eller nu väntar jag minsann tills dess att ni har städat färdigt. (Vilken jag, av antalet bilder att döma, brukar mycket ofta!) 

Elever som kräver lite extra uppmärksamhet, och ett öga på sig, placerar jag tydligen uteslutande någonstans åt mitt vänster. Bekymmersrynkan i pannan är i vissa grupper synbart djupare än i andra, och det onda ögat har delats ut, av mig, tillsammans med ett manande pekfinger, också fastnat på bild.

I ett filmklipp kan jag både se och höra min egen sprudlande entusiasm över ett nytt projekt kring arkitektur. Jag kan i samma filmklipp både se och höra några elevers totala brist på entusiasm kring detsamma.

Jag upptäckte också att jag inte dokumenterat mina färdiga stickalster så som jag borde!