Ni vet den där pojken som jag har, han med känselspröt!

Nog luktade han sig som alltid till min sorg! Min förstfödde, han, med de långa känselspröten.

Vi gråter, nu, tillsammans, stora tårar, och många, över fina, finaste farmor Ruth, och hans egen pappa Christian. Vi pratar om alla de som är döda, till kvällstoaletten, de i himlen, enligt hans egen tankeföreställning, P:s mamma Märta, som tar hand om alla de andra, Bosse, Pippis och Bambis mammor, min morbrors döda hund, och hans tidigare katter...