Nu har jag presenterat honom för nattpersonalen, vilket kändes lite bakvänt, kramat, stoppat om, och lovat att snart vara tillbaka.
lördag 14 juni 2014
Till råga på eländet fungerar inte internetuppkopplingen!
Först var han heltaggad, bara glad, ett enda stort leende. Sedan rasade hela världen samman, och han grät och grät, ville bara åka hem, hem till Asklunda! Efter det satte han upp sina tavlor, packade upp och flyttade omkring på alla sina skivor och filmer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nämen, åh! Jädra skit! Men han bestämde sig i alla fall för att bli kvar över natten, trots allt.... Då blir det nog riktigt bra, sen när internätet väl funkar.
SvaraRaderaBestämde sig och bestämde sig... Mamman bestämde! (Hon stålsatte sig, och tänkte, att åker han med hem nu, ja då är det kört, för alltid!) Med lirk, lock och pock, kommer man långt.
RaderaSå jäkla olyckligt!! Nu håller vi ännu mera tummar!
SvaraRadera✊
RaderaDet kommer att gå bra!
SvaraRadera...för det bara måste det göra!
RaderaFörstår honom - jag skulle också blivit vansinnig. En USB-sticka med bredband tills det hela löser sig kan väl vara en bra idé?
SvaraRadera/biggan
En mycket bra idé! Dock inte alldeles lätt för Telia att leverera...
RaderaHan har ju som ingen egen telefon!
RaderaDet är kris det! Megakris!
SvaraRaderaAkut beställning av trådlöst låter bra.
Tänk, när vi blir gamla och ska flytta till hemmet så kommer en snabb bredbandsuppkoppling vara ett krav! Inte bingo och dylikt!
Bredband åt alla ropen skalla!
Som funkar.....
Utan fiber och bredband... ;)
RaderaUngefär så där, fast kanske inte så tvära kast (och internet var inte på tal, förstås), kändes det för mig också när jag flyttade hemifrån för 24 år sedan...
SvaraRaderaTack, för att du delar med dig! Själv tyckte jag nämligen att det var fullkomligt fantastiskt.
RaderaOjoj, då förstår jag att det känns bekymmersamt med sonen. Min första flytt var till internat sex mil bort och med helgerna hemma, när jag var nitton. Året därpå från Skåne till Uppsala med enstaka helger hemma. Jag minns precis hur jag satt på trappan hemma och grät i förväg över hur jag skulle längta hem från Uppsala. Jag tror aldrig att jag längtade så mycket hem som jag så att säga gjorde i förskott. Och det blev ju bra och jag självständig.
RaderaMen om det inte hade varit för att jag ville ha en utbildning och för att jag ju fattade att man inte kunde fortsätta att bo hemma om man ville bli en människa att räkna med för något annat än allmänt åtlöje, då hade jag nog bott i det där flickrummet fortfarande ;-)